Utökad vinstutdelning trots kris

Läste i Svd idag att börsbolagen planerar att öka sin vinstutdelning med 10% för 2009. Alla behöver tydligen inte hålla igen när det är kris, bara de sjuka, pensionerade och arbetslösa. Kan någon käck marknadsekonom förklara detta på ett för mig begripligt sätt för jag förstår inte alls. Anders Borg talade om vargavinter och den mörkaste perioden i modern tid och att alla måste ta ansvar och mätta matsäck efter mun osv osv. Efter allt detta får man nu höra att vinstutdelningen ska öka med 10%. För att det ska kunna ske måste det finnas ett överskott stort nog för att garantera framtida risker och investeringar, detta finns uppenbarligen. Skulle man då inte kunna tänka sig att detta skulle göra mer nytta om det kom till det allmänas nytta. Fram för en utökad vinstbeskattning och peta in det i den offentliga sektorn då kanske vi inte behöver ha dagisgrupper på uppåt 30 barn för att ha full behovstäckning.

Den blå planekonomin, entreprenörskapets fiende nr.1

Igår tittade jag på svt-play, för övrigt en utmärkt internet-tjänst, närmare bestämt tittade jag på det eminenta programmet "Landet brunsås" med en Henrik Schyffert i högform. Programserien handlar om den Svenska matkulturen. Ett av programmen handlar om vilka som säljer maten. Det framgick att Ica har ca 49% av marknaden och enorma vinstmarginaler. Vidare framgick det att Ica via sin dominans tvingade distributörer och producenter att ta ett högre pris av deras konkurrenter. Detta pågår alltså inom en bransch där konsumentmakten är högst begränsad då konsumenten svårligen kan avstå från att köpa mat. Marknaden i Sverige fungerar inte. Den blå planekonomin breder ut sig i en allt snabbare takt. Konkurrensen sätts ur spel genom påtryckningar eller kontroll i producent- och distributionsled. Några exempel; FMAB har över 60% av marknaden i Sverige när det gäller distribution av förbrukningsmateriel inom vård och omsorg, Tamro, som för övrigt ägs av samma koncerm som FMAB, har ca 50% av marknaden i Norden när det gäller distribution av läkemedel. Tamro och den koncern de tillhör är också stora aktörer på apotekssidan. Den andra halvan av läkemedledistibutionen sköta KD(Kronan drog).
Den verklige fienden till det Svenska entreprenörskapet är således inte statliga och kommunala regleringar utan den i allt snabbare takt växande blå planekonomin.

MP i Västra Götaland vill stoppa vinstutdelning i vården

I Miljöpartiets valprogram för Västra Götalandsregionen står det nu, efter ett framgångsrikt yrkande från mig att "Miljöpartiet vill att vinstutdelning inom offentligt finansierad vård stoppas." Det ska bli mycket intressant att se hur vi kommer att jobba med detta under valrörelsen och under nästa mandatperiod. Hur ska vi utöva påtryckning på riksorganisationen för att de ska driva på för de förändringar in lagstiftning som krävs.

I går hade MP-Göteborg årsmöte. Jag fick ofrivilligt lämna min plats i styrelsen efter en utebliven nominering ifrån valberedningen. Detta var för mig ganska obegripligt då över halva styrelsen utgjordes nyval, samtidigt talade valberedningen i sin motivering om kontinuitet. Jag får inte ihop detta. Kan det vara en politisk bestraffning månne?

Friskolans väl och ve

Har under de senaste dagarna livligt debatterat friskolor och offentlig sektor på miljöpartiets intranät här följer några av mina inlägg:



Debatten om friskolans väl och ve har i stor utsträckning handlat om två saker; att gå med vinst och kvalitén. Dessa två saker är intressanta och viktiga. Att skattemedel går till vinst i bolag som saknar demokratisk styrning är ett problem oavsett kvalitén på verksamheten.

Det har framförts argument i linje med att skattemedel går till vinstdrivande verksamhet på många områden inom den kommunala verksamheten. Det är förvisso sant.
Det är dock viktigt att göra skillnad mellan de som tillhandahåller medel för verksamheten och de som driver den. En privat aktör som tillhandahåller medel, som datorer, själva byggnaden, möblemang och dylikt har inget, eller i sämsta fall marginellt inflytande över verksamheten. En aktör som driver verksamheten har däremot ett mycket stort inflytande och när en beroendeställning uppstår är detta inflytande i det närmaste despotiskt. Skolan är en samhällsnödvändig verksamhet. Det är också en verksamhet som i mycket stor utsträckning präglar samhällets medborgare avseende värderingar, etik och moral. Att riskera att denna verksamhet lämnas utan demokratisk styrning är inte bara oansvarigt utan direkt farligt.

En faktor som sällan tas upp till debatt är risken för beroende. Om politiken abdikerar till förmån för den så kallade marknaden är det i princip omöjligt att undgå att det demokratiskt styrda samhället hamnar i en beroendeställning visavi de privata aktörer som dominerar denna samhällsnödvändiga verksamhet. När så sker har makten förflyttats, inte på det sätt som många av förespråkarna hoppats; från staten till individen, utan från politiken till en privat aktör på marknaden.
Detta menar jag är det huvudsakliga problemet med en privatisering av den offentliga sektorn.

Det invänds att det finns goda exempel inom socialtjänsten och äldreomsorgen. Det är säkert så att det finns privat driven verksamhet av god kvalité inom dessa sektorer så väl som skolan. Det är som sagt inte det som är problemet. Problemet ligger inom maktens område. Vi måste fråga oss hur, och av vilka dessa sektorer ska styras. En allmän privatisering av den offentliga sektorn leder till att det (i alla fall delvis) demokratiskt styrda samhället hamnar i en beroendeställning visavi de privata aktörerna. Detta beroende gör att möjligheten att styra över verksamhetens innehåll och syfte i stor utsträckning hamnar utanför demokratin.

Det ovan redovisade är gemensamt för hela den offentliga sektorn. Det finns dock anledning att göra vissa distinktioner mellan olika dela av denna sektor. Skolan är som jag tidigare skrivit ”en verksamhet som i mycket stor utsträckning präglar samhällets medborgare avseende värderingar, etik och moral. Att riskera att denna verksamhet lämnas utan demokratisk styrning är inte bara oansvarigt utan direkt farligt.”

När det gäller vården är det mer en fråga om likabehandling och rättvisa. För att kunna upprätthålla och stärka dessa två centrala värden menar jag att den politiska styrningen är nödvändig.

Man kan invända att denna styrning kan ske genom utökade kontroll- och sanktionsmöjligheter. Personligen tror jag inte att det är en framkomlig väg, dels för att verksamheten är så omfattande att kontrollen inte kan bli tillfredsställande, dels för att det ovan redovisade beroendet gör sanktionerna svåra eller omöjliga att genomdriva. När exempelvis Bure-koncernen, som har en väldigt stor andel av gymnasieskolarna inom friskolan har växt sig ännu starkare och bestämmer sig för att dom vill driva sin skola med ett annat syfte och innehåll än politiken har bestämt så är det knappast möjligt att via sanktioner sätta denna verksamhet ur spel eftersom vi är beroende av den. Jag gissar argumenten kommer vara ett eko av de vi hört så många gånger inom så många områden: Marknaden tillåter inte att verksamheten styrs på något annat sätt.