Friskolans väl och ve

Har under de senaste dagarna livligt debatterat friskolor och offentlig sektor på miljöpartiets intranät här följer några av mina inlägg:



Debatten om friskolans väl och ve har i stor utsträckning handlat om två saker; att gå med vinst och kvalitén. Dessa två saker är intressanta och viktiga. Att skattemedel går till vinst i bolag som saknar demokratisk styrning är ett problem oavsett kvalitén på verksamheten.

Det har framförts argument i linje med att skattemedel går till vinstdrivande verksamhet på många områden inom den kommunala verksamheten. Det är förvisso sant.
Det är dock viktigt att göra skillnad mellan de som tillhandahåller medel för verksamheten och de som driver den. En privat aktör som tillhandahåller medel, som datorer, själva byggnaden, möblemang och dylikt har inget, eller i sämsta fall marginellt inflytande över verksamheten. En aktör som driver verksamheten har däremot ett mycket stort inflytande och när en beroendeställning uppstår är detta inflytande i det närmaste despotiskt. Skolan är en samhällsnödvändig verksamhet. Det är också en verksamhet som i mycket stor utsträckning präglar samhällets medborgare avseende värderingar, etik och moral. Att riskera att denna verksamhet lämnas utan demokratisk styrning är inte bara oansvarigt utan direkt farligt.

En faktor som sällan tas upp till debatt är risken för beroende. Om politiken abdikerar till förmån för den så kallade marknaden är det i princip omöjligt att undgå att det demokratiskt styrda samhället hamnar i en beroendeställning visavi de privata aktörer som dominerar denna samhällsnödvändiga verksamhet. När så sker har makten förflyttats, inte på det sätt som många av förespråkarna hoppats; från staten till individen, utan från politiken till en privat aktör på marknaden.
Detta menar jag är det huvudsakliga problemet med en privatisering av den offentliga sektorn.

Det invänds att det finns goda exempel inom socialtjänsten och äldreomsorgen. Det är säkert så att det finns privat driven verksamhet av god kvalité inom dessa sektorer så väl som skolan. Det är som sagt inte det som är problemet. Problemet ligger inom maktens område. Vi måste fråga oss hur, och av vilka dessa sektorer ska styras. En allmän privatisering av den offentliga sektorn leder till att det (i alla fall delvis) demokratiskt styrda samhället hamnar i en beroendeställning visavi de privata aktörerna. Detta beroende gör att möjligheten att styra över verksamhetens innehåll och syfte i stor utsträckning hamnar utanför demokratin.

Det ovan redovisade är gemensamt för hela den offentliga sektorn. Det finns dock anledning att göra vissa distinktioner mellan olika dela av denna sektor. Skolan är som jag tidigare skrivit ”en verksamhet som i mycket stor utsträckning präglar samhällets medborgare avseende värderingar, etik och moral. Att riskera att denna verksamhet lämnas utan demokratisk styrning är inte bara oansvarigt utan direkt farligt.”

När det gäller vården är det mer en fråga om likabehandling och rättvisa. För att kunna upprätthålla och stärka dessa två centrala värden menar jag att den politiska styrningen är nödvändig.

Man kan invända att denna styrning kan ske genom utökade kontroll- och sanktionsmöjligheter. Personligen tror jag inte att det är en framkomlig väg, dels för att verksamheten är så omfattande att kontrollen inte kan bli tillfredsställande, dels för att det ovan redovisade beroendet gör sanktionerna svåra eller omöjliga att genomdriva. När exempelvis Bure-koncernen, som har en väldigt stor andel av gymnasieskolarna inom friskolan har växt sig ännu starkare och bestämmer sig för att dom vill driva sin skola med ett annat syfte och innehåll än politiken har bestämt så är det knappast möjligt att via sanktioner sätta denna verksamhet ur spel eftersom vi är beroende av den. Jag gissar argumenten kommer vara ett eko av de vi hört så många gånger inom så många områden: Marknaden tillåter inte att verksamheten styrs på något annat sätt.